|
Sida 2 av 3
I skolan var det stor skillnad på varvsarbetarungarnas undervisning och "bättre-mansungarnas" undervisning i skolorna. Jag vet, jag kommer ihåg orättvisorna. Det var lärarna och lärarinnorna. Bönderna de hade julakalas och andra firarkalas. Där blev lärarpersonalen bjuden till dem och sen hade de här barnen medhåll många gånger efter. Allt elände som gjordes, det fick de fattiga skulden för. De blev straffade och agade. De slog dem på fingrarna med linjaler och drog dem i öronen och gav dem örfilar och gud vet allt. Så den har jag upplevt som väldigt orättvis, skolgången på den tiden. Det är klart det var väl skillnad, men läraren var väl värst. Lärarinnorna var väl inte så hårda.
När jag börjat på Varvet fick jag fackligt intresse, och därigenom kom det politiska intresset, när jag såg orättvisorna och det där. Jag började bli intresserad av att vara med på veckoslutskurser och sådant, höra vad ombudsmän och sådana hade att förtälja. Och dem hade vi ju alltid på lördagseftermiddagar och söndagar på den tiden. Jag kommer ihåg i alla fall att vi var ett gäng här utifrån Varvet. Det var ju från avdelningen egentligen, för klubb hade vi ju inte då. 1938 var det då. Vi var i Olofström. Arne Geijer var där, han var studieombudsman då, och vi fick lära känna honom, så vi umgicks. Vi bodde på hotellet, vi också,och var där på lördagnatten och träffade honom och Lennart Åkerström. Honom kände vi förut för han var mycket i Sölvesborg. Det var väldigt intressant det där, för jag sålde ju Folket i bild sen många år efter det, och böcker. Där var Arne Geijer ordförande och vi träffades i Karlshamn på en konferens. Han kände faktiskt igen mig. Sen var han med här ute, på ett jubileum vi hade på arbetarkommunen. Det har jag fäst mig mycket vid, att en människa som träffar så mycket folk ändå kunde dra sig till minnes att vi hade träffats förr.
Jag kommer ihåg när jag hade fått eget jobb. Det fick jag ganska tidigt. Johan Klint kom. Jag var kamrat med Johan Klint. Det var mycket jobb.
- Ja, då ska du ha eget jobb, sa han.
Men jag var inte pigg på det. Jag sa att det nog inte gick. Det värsta var att jag fick gamla gubbar som kunde vara far till mig till hjälpare. Gubben Österblad minns jag. Det blev ju nästan ännu värre.
- Ah, du klarar det, sa Johan.
Sen ville man ha lite mer betalt. Då gick det inte så lätt. Jag vet många gånger när de var inne och fick två och tre öre. Fem öre, det var ju något väldigt stort. Då var de så glada så de sken gubbarna, när de kom ut, om de hade fått fem öre. Det var sällan det inträffade. Sen spred det där sig naturligtvis. Man berättade att han eller jag hade varit inne och att vi fått det och det, så då gick ju nästa in. Det var kanske därför det var så svårt. För det gick ju inte att hålla tyst. Men på så vis kunde vi få upp lönerna lite undan för undan. Vi hade lokalavtal där ute på den tiden. Men när de gjorde upp dem så gick man ju efter verkstadsavtalet. Varvet var inte med i någon arbetsgivarorganisation då. Det blev de inte förrän i början av fyrtiotalet när de hade fått tyskabåtarna. Det var mycket förhandlingar om avskedningar och permitteringar då, stup i ett. På ett rätt tidigt stadium, kommer jag ihåg, innan jag kom med i det, så var Olof Jonasson och Harry Lundh utsedda, så de blev inkallade till Johan Klint. Han var förman då, och han var väl utsedd av arbetsgivaren att ha hand om det där. Så där plockades de ut som skulle få gå hem. Sen sattes det upp en lista och så kom förmännen personligen med och meddelade dem. Det var nog ett av det värsta. Det var knappt tid att lämna in verktygen. Det fanns inga regler i avtalet om uppsägningar på den tiden. Det hette på grund av arbetsbrist, och det var ingenting man kunde göra något åt.
Att det var eftersträvansvärt att få jobb på Varvet bevisas genom det, att många gånger när det kommit en reparent så började vi, som jag sagt tidigare, halv fyra på morgonen. Där stod faktiskt folk utanför Johan Klints bod klockan halv fyra om morgnarna. Det skulle man vilja se idag! Det var sådana som inte hade fast jobb eller som ville ha ett extra jobb. Det kunde vara femtio till sextio man där när han steg upp på en landgång och kikade ut där:
- Nej, det blir inget idag.
Och sen klockan kvart i sju eller kvart över sju var de där igen. Och han sa:
- Kanske vi ska ha några man sen.
Det var likadant vid hamnen. Jag jobbade där ibland lite när man inte hade jobb vid Varvet. Kom det en kolbåt, det gick åt ett sextiotal man på en kolbåt, då var hela kajen full av folk, över hundra, hundrafemtio man ifrån hela Listerlandet, Gammalstorp och ner från Skånesidan. Det spred sig som en löpeld att det skulle komma en båt. Det var fint när man fick ett sådant jobb, för då tjänade man sextio kronor på fyra dagar, och det var ju fantastiskt när man var van att jobba för trettio kronor i veckan. Men man fick ju slita hårt med att gräva kol eller köra med kärra. Man gjorde det, för det där hägrade ju. Man visste vad man hade för det.
Den bästa tiden jag kan minnas och som vi alltid sa, för vi snackade ju om den gamla goda tiden, det tror jag var 1938. Då hade vi väl kommit upp i, ja, vi hade en krona i timmen eller något. Då var det inte så dyrt heller. Det var de bästa levnadsförhållanden jag har varit med om, sen jag blev gift i alla fall. Men sen började ju kriget. Då blev det ont om grejer att köpa och dyrare blev det. Och så blev man ju inkallad. Själv låg jag ute sex månader i två olika perioder.
|
Berättelser 
