Född 1911. Plåtslagare.
Började arbeta på Varvet 1930.

När reparenterna kom så blev det väldigt brått. Ofta fick vi börja klockan fyra på morgnarna på den tiden och det var hemskt. På vintern fick man köra hemifrån vid tretiden. Kolmörkt och dåligt med belysning. Jag minns att när vi jobbade nere i tankar, kolboxar och motorrum, så fick vi ha fotogenlampor den första tiden. Sen efter några år kom det karbidlampor. Det var dåligt med det elektriska. Det var klart det fanns, men sladdlampor och allt sånt där det var i mycket dåligt skick och nästan livsfarligt att ha. Vi fick ström. Det var mycket svåra förhållanden. Men det är klart, sen när våren kom så lättade det. Då tyckte man det var trevligt att jobba ute på våren och sommaren. Det kanske värsta var att det inte alltid var jobb då. Rushen var ju på vintrarna när alla ångfartygen kom hit, lade upp, skulle klassa och få vidare reparationer. Sen när isarna gick och de gav sig iväg i maj och juni månad, blev det permitteringar. Vi som var bland de yngsta fick gå hem. Då kom man ju i regel dagen innan vid fyratiden och sa:
- Imorgon behöver du inte komma. Då är det inte jobb mer för dig.
Det var allt vad varsel det var.

Man lärde sig ett yrke genom att arbeta för en äldre arbetare. En del gubbar var väldigt sura och hårda, men det fanns bra gubbar på den tiden med. Det var svårt att få lära något, för de här som kunde jobben, de talade inte om direkt för oss yngre hur det skulle gå till. Tvärtom så såg de helst att det inte blev fler plåtslagare. Så de yngre pojkarna fick ta efter när de varit med, lära upp sig själva och ta initiativ. Många gånger blev de förbannade de, gamla gubbarna, när vi yngre tog initiativ, Det gick liksom deras ära förnär. Men annars får man väl säga att de flesta av gubbarna var väl bra. Det var klart att de hade sina problem och sina bekymmer med fattigdom och elände. När man tänker på det så här långt efteråt så säger man ju inte om det, att de kanske var lite sura många gånger.

Jag brukar alltid säga det att det har ju hänt en revolution i hemmen. I regel bestod ett hem av ett rum och kök och en liten kammare. Det som var uppeldat och värme i, det var det där rummet och köket. Kammaren kunde de inte vara i på vintern, bara på sommaren. Det hygieniska skall vi inte tala om ju. Särskilt vi som jobbade mycket i kolboxar och pannor, blev hemskt nersmutsade. Det fanns ingenstans att tvätta sig på Varvet. Det tog många år innan det i den gamla matsalen, som vi sa, kom en tvättho. Enda tvättmedlet de la ut där, var sågspån från snickarverkstaden. Man fick själv hålla sig med tvål och pasta om man ville, och det stal de ju från varandra. Hemma var det i regel så, att åtminstone de som bodde ute på landsbyggden, det gjorde ju halva styrkan gott och väl, fick värma vatten på järnspisen. Sen fick de ut i brygghuset med en balja och göra sig rena. Det fanns inget annat. "
"Det blev väl inte så mycket gjort på fritiden. I regel var de trötta när de kom hem. Långa vägar att gå upp till varvet. Det minns inte jag från min tid, men jag minns de som var utifrån Torsö, Istaby, Lörby och Siretorp. De rodde på sjön tvärs över. Det var de som hade en halvmil att gå tills de hade kommit över sjön. Då förstår man att de hade varit ute och frusit och farit illa hela dagen, när de kom hem och fick lite mat.

Jag minns särskilt Sölvesborgstidningen. Den var väl den första här. Den köpte de om lördagarna. Sen lånades den till fyra, fem familjer, så den var så svart och så skitig så. Den blev verkligen läst. När man tänker på att man nu har en morgontidning och sen köper man en kvällstidning, så är det ju revolutionerande. Det fanns ingen radio och ingen tv. Böcker däremot gick de och lånade, för vi hade ju bibliotek. Arbetarkommunen hade ett här i Sölve och de hade ett inne i Sölvesborg med. De började med egna bibliotek. De här arbetarförfattarna, de kom i ropet lite. Ivar Lo Johansson, Fridegård och de här. Så vi läste mycket av dem. Men köptes böcker, det tror jag det gjordes mycket lite, för de hade inte råd med det. Sen var det väl mycket olika med själva standarden i hemmen. De som hade jobb året runt, de hade det kanske rätt skapligt.

Det var skillnad på förtjänsterna med. Jag minns, på Varvet, när man kom upp och var nygift och hade sextiofem öre i timmen. Det blev 31,20 i veckan. Då fick man ut detta. Men exempelvis de som jobbade på Liljedahlska Läderfabriken, de tjänade femtio kronor i veckan då. Där förstår man ju att där var stor skillnad på standard.

Det var ju så på den tiden. Det enda goa med den får man väl säga var, att tjänade man en tia så fick man ju lite för den. Jag kommer ihåg mjölken till exempel när jag var nygift 1933. Arton öre litern kostade den, kött 1,50 till 1,25 kronor kilot. Så man fick ju lite för pengarna. Vi här ute hade lanthandel här i Sölve. Bagare och sånt. De körde omkring med bröd. Jag kommer ihåg när de körde med häst och vagn, Skånebageriet här i Sölvesborg. De kom två gånger i veckan. Det var fruntimmer ute, kommer jag ihåg, och tanter. När de hade stora familjer hade de pärkorgen med sig ut. Den var ren då och användes bara till det, att köpa bröd. Det var ju de som bakade själva också och det hände att de bara bakade en gång i månaden. Men de kunde liksom baka om det med. Jag vet inte riktigt. Men jag vet att de tog en våt handduk runt kakorna. Sen satte de in dem i ugnen igen, så de blev nästan, inte som nya klart, men de blev bättre. Men det var ju det goa med det. Så fick man en smörgås. En sån brödkaka så bottnade det. Likadant med kött och fläsk Det fanns inga frysar, utan de saltade ner det. Men det var många ute på landet som hade julagris. Det var ju riktig fest då i slutet på november, början på december när de slaktade. Julamaten, den var ju något så när färsk och frisk, men sen blev det salt hela året om. De var så vana vid det så. Det är klart, de åt väl inte med förtjusning många gånger, men de var ju tvungna till att göra det.

Och skolorna till exempel. Jag vet ju när vi började åtta och gick till tre, vi fick ju ingenting. Det enda vi kunde få var vatten ur vattenledningskranen, eller ur pumpen på gården. Så var det ju på den tiden på skolorna. Vi fick ha smörgås med oss och äta där, de som hade.

Det var kanske därför det var så svårt. För det gick ju inte att hålla tyst. Men på så vis kunde vi få upp lönerna lite undan för undan. Vi hade lokalavtal där ute på den tiden. Men när de gjorde upp dem så gick man ju efter verkstadsavtalet. Varvet var inte med i någon arbetsgivarorganisation då. Det blev de inte förrän i början av fyrtiotalet när de hade fått tyskabåtarna. Det var mycket förhandlingar om avskedningar och permitteringar då, stup i ett. På ett rätt tidigt stadium, kommer jag ihåg, innan jag kom med i det, så var Olof Jonasson och Harry Lundh utsedda, så de blev inkallade till Johan Klint. Han var förman då, och han var väl utsedd av arbetsgivaren att ha hand om det där. Så där plockades de ut som skulle få gå hem. Sen sattes det upp en lista och så kom förmännen personligen med och meddelade dem. Det var nog ett av det värsta. Det var knappt tid att lämna in verktygen. Det fanns inga regler i avtalet om uppsägningar på den tiden. Det hette på grund av arbetsbrist, och det var ingenting man kunde göra något åt.

Att det var eftersträvansvärt att få jobb på Varvet bevisas genom det, att många gånger när det kommit en reparent så började vi, som jag sagt tidigare, halv fyra på morgonen. Där stod faktiskt folk utanför Johan Klints bod klockan halv fyra om morgnarna. Det skulle man vilja se idag! Det var sådana som inte hade fast jobb eller som ville ha ett extra jobb. Det kunde vara femtio till sextio man där när han steg upp på en landgång och kikade ut där:
- Nej, det blir inget idag.
Och sen klockan kvart i sju eller kvart över sju var de där igen. Och han sa:
- Kanske vi ska ha några man sen.

Det var likadant vid hamnen. Jag jobbade där ibland lite när man inte hade jobb vid Varvet. Kom det en kolbåt, det gick åt ett sextiotal man på en kolbåt, då var hela kajen full av folk, över hundra, hundrafemtio man ifrån hela Listerlandet, Gammalstorp och ner från Skånesidan. Det spred sig som en löpeld att det skulle komma en båt. Det var fint när man fick ett sådant jobb, för då tjänade man sextio kronor på fyra dagar, och det var ju fantastiskt när man var van att jobba för trettio kronor i veckan. Men man fick ju slita hårt med att gräva kol eller köra med kärra. Man gjorde det, för det där hägrade ju. Man visste vad man hade för det.

Den bästa tiden jag kan minnas och som vi alltid sa, för vi snackade ju om den gamla goda tiden, det tror jag var 1938. Då hade vi väl kommit upp i, ja, vi hade en krona i timmen eller något. Då var det inte så dyrt heller. Det var de bästa levnadsförhållanden jag har varit med om, sen jag blev gift i alla fall. Men sen började ju kriget. Då blev det ont om grejer att köpa och dyrare blev det. Och så blev man ju inkallad. Själv låg jag ute sex månader i två olika perioder.

Vi hade ingen förslagsrätt, men vi hade yttranderätt. Det var väl det som gjorde att man blev ännu mer intresserad. Man kom ju djupare in i det. Man såg vart pengarna tog vägen och hur de handlade och vandlade. Sen var det ju det att vi hade majoritet, så man tyckte väl det var mer intressant och ville göra det bättre. Det syntes ju för varje år och varje valperiod att det blev resultat av jobbet, men vi hade ingen ersättning för detta. Det var gratis. Vi hade en bestämmelse i drätselkammaren, att om sammanträdena varade längre än till halv tio, så skulle vi få en smörgås och en öl. Det var den enda ersättningen vi hade.

På fritiden umgicks man väl mest med de som bodde i närheten, grannarna och så. Man hade ju inte så stora möjligheter att förflytta sig. Då på trettiotalet var det ju inte en enda av varvsarbetarna som hade bil. Det kom inte förrän efter andra världskriget. Det var väl någon som hade bil under kriget och körde med gengas, men det var inte många det. De började på Listerlandet att skaffa sig lite bilar, för de hade ju svårt att komma in. Det har ju aldrig varit några bussförbindelser som passat. De har aldrig passat till dem som har vanliga jobb.