{"id":54,"date":"2020-04-27T13:03:57","date_gmt":"2020-04-27T12:03:57","guid":{"rendered":"https:\/\/www.varvshistoriska-sbg.se\/?page_id=54"},"modified":"2024-02-20T10:16:01","modified_gmt":"2024-02-20T10:16:01","slug":"index-phpoptioncom-contentviewcategoryid3itemid8","status":"publish","type":"page","link":"https:\/\/www.varvshistoriska-sbg.se\/?page_id=54","title":{"rendered":"Ber\u00e4ttelser"},"content":{"rendered":"\n
<\/div>\n\n\n\n

F\u00f6dd 1915. Maskinarbetare<\/h2>\n\n\n\n

Man m\u00e5ste s\u00e4ga att arbetsf\u00f6rh\u00e5llandena p\u00e5 maskinverkstaden var hyggliga. Det var kallt. Det var en omodern verkstad i allra h\u00f6gsta grad, s\u00e5 det var problem p\u00e5 vintrarna. Men det var ju en viss anda \u00f6ver det i alla fall, s\u00e5 man trivdes ganska gott. N\u00e4stan allihop tror jag trivdes d\u00e4r, f\u00f6r det mesta i alla fall. Klimatf\u00f6r\u00e4ndringarna p\u00e5verkade arbetet. Materialet \u00e4ndrade sig efter temperaturen i viss m\u00e5n, men det var ganska obetydligt.<\/p><\/blockquote>\n\n\n\n

N\u00e4r de fyra b\u00e5tarna, som skulle g\u00e5 till Tyskland, byggdes under andra v\u00e4rldskriget var det lite irriterad st\u00e4mning p\u00e5 varvet, men vi beh\u00f6vde ju den best\u00e4llningen. Det var v\u00e4l det som gjorde det. Jag tror kontrakten p\u00e5 dem skrevs under kriget. Det k\u00e4ndes v\u00e4l som en l\u00e4ttnad n\u00e4r de fick reda p\u00e5 att de inte skulle f\u00e5 dem. Sen var det ju n\u00e5gra tyskar d\u00e4r, s\u00e4rskilt en, som inte var omtyckt d\u00e4r. Men bef\u00e4lhavaren som skulle ha den f\u00f6rsta b\u00e5ten var en mycket trevlig m\u00e4nniska. Vi hade tv\u00e5 stycken f\u00e4rdiga f\u00f6r leverans, men 1943 stoppades f\u00f6rs\u00e4ljningen.<\/p><\/blockquote>\n\n\n\n

<\/div>\n\n\n\n

Maskinarbetare<\/h2>\n\n\n\n

Det var kallt och hemskt. Is, ja det var s\u00e5 mycket is. De fick g\u00e5 och knacka is i dockan innan de kunde komma ner d\u00e4r. Ja, det var fruktansv\u00e4rt. Vilka vintrar det var. D\u00e5ligt betalt var det och inga ackord. Man hade 67 \u00f6re i timmen, tror jag. Vi hade \u00e5tta och en halv timmes arbetsdag p\u00e5 vardagarna, och s\u00e5 jobbade vi fem och en halv timme p\u00e5 l\u00f6rdagarna.<\/p><\/blockquote>\n\n\n\n

Men sen n\u00e4r det var d\u00e5ligt med jobb, s\u00e5 fick man g\u00e5 hem. Fast vi inne p\u00e5 maskinverkstaden hade det lite b\u00e4ttre. Vi gjorde vinschar n\u00e4r det inte fanns n\u00e5got annat. Sen s\u00e5lde vi dem. Det var tungt kroppsarbete. Man fick b\u00e4ra stora axlar och ta dom med hiss, talja och el\u00e4nde innan man fick in dom. Det var tungt, r\u00e4ligt jobb p\u00e5 den tiden. Men det var inte s\u00e5 mycket yrkesskador. De var vana vid det helt enkelt. Under trettiotalet, under krisen, var det sv\u00e5rt med jobb. Men jag hade tur. Jag k\u00e4nde lokm\u00e4staren vid j\u00e4rnv\u00e4gen, s\u00e5 jag fick jobb d\u00e4r. Det var m\u00e5nga dagsverkare p\u00e5 Varvet som bara var inne en dag. De stod vid dockan p\u00e5 morgnarna, en hel bunke. Sen tog de ut n\u00e5gra av dem.<\/p><\/blockquote>\n\n\n\n


P\u00e5 de fackliga m\u00f6tena var det mycket folk, d\u00e5 runt 20-talet. Fritz Johansson var ordf\u00f6rande genast n\u00e4r jag kom. Sen blev det Johan Klint. Men han blev f\u00f6rman, s\u00e5 d\u00e5 blev Nils Bogren ordf\u00f6rande. De flesta av arbetarna var organiserade. Inte de som bara var d\u00e4r ett par tre dagar, dem brydde man sig inte om. De var ju bara till besv\u00e4r.<\/p><\/blockquote>\n\n\n\n

<\/div>\n\n\n\n

F\u00f6dd 1908 Pl\u00e5tslagare\/Diktare<\/h2>\n\n\n\n

Jag \u00e4r f\u00f6dd i statarehus. Min far var statare p\u00e5 slutet. Under kriget var det d\u00e5ligt med mat. D\u00e5 hade vi ett centralk\u00f6k nere mitt framf\u00f6r S\u00f6lvesborgstidningen. D\u00e4r fick man g\u00e5 och k\u00f6pa mat f\u00f6r en billig peng. D\u00e4r var m\u00e5nga arbetare. Jag tror det var i kommunens regi. D\u00e5 huserade spanska sjukan under kriget, s\u00e5 d\u00f6dgr\u00e4varna jobbade skift dygnet runt. Det var fattigt. Farsan var stenhuggare och det var ju inte s\u00e5 fett.<\/p><\/blockquote>\n\n\n\n

N\u00e4r jag gick i skolan fick man ju tigga sig till tr\u00e4tofflor av skolan. D\u00e5 fick man g\u00e5 till \u00f6verl\u00e4raren f\u00f6rst. Men man fick inte byta f\u00f6rr\u00e4n de var s\u00f6nderslitna helt. Vid \u00c5str\u00f6ms aff\u00e4r fanns en stentrappa med spetsig h\u00f6rna. Det gick bra att sitta d\u00e4r och sl\u00e5 s\u00f6nder det som var kvar av tofflorna. Sen gick man upp till \u00f6verl\u00e4raren, s\u00e5 fick han skriva en rekvisition. Sen gick man upp till vaktm\u00e4staren och fick ett par nya. Men det var bara de mindre bemedlade som fick det.<\/p><\/blockquote>\n\n\n\n

L\u00e4rarna vi hade var av det gamla systemet. Det var aga som g\u00e4llde. Vi hade en l\u00e4rare som var renh\u00e5rig p\u00e5 det viset att han inte gjorde n\u00e5gon skillnad p\u00e5 fattig och rik, utan utm\u00e4tte straff efter vad f\u00f6r fuffens man hade gjort. Det kunde vara tv\u00e5, tre eller fyra rapp av rottingen han hade. Det var en rotting som var s\u00e5 grov som ett finger. Man fick st\u00e5 med raka kn\u00e4n och fingertopparna i golvet, medan han fl\u00e4skade p\u00e5. Men han gjorde ingen skillnad p\u00e5 fattig och rik. Han var r\u00e4ttvis, men fick sparken fr\u00e5n skolan sen.

Vi bodde tolv personer i tv\u00e5 rum och k\u00f6k, men alla var inte hemma samtidigt. N\u00e5gon var till sj\u00f6ss och s\u00e5. Fem till sex stycken var vi minst i alla fall samtidigt. Visst var det tr\u00e5ngt. Man fick ligga tv\u00e5 i varje s\u00e4ng. Sista \u00e5ret jag gick i skolan bodde vi i Varvets hus i Furuboda, tv\u00e5 rum och k\u00f6k. Det var ju utan n\u00e5gra som helst bekv\u00e4mligheter. Det fanns varken vatten eller varmvatten. N\u00e5gon chans att tv\u00e4tta sig innan man gick hem fr\u00e5n jobbet fanns det inte heller. Man fick g\u00e5 hem precis som man var, n\u00e4r man hade legat i kolboxarna eller under pannorna, och byta kl\u00e4der n\u00e4r man kom hem. Sen fick morsan ta det. Vi hade ett tv\u00e4ttfat d\u00e4r vi fick st\u00e5 och tv\u00e4tta oss, en i taget.<\/p><\/blockquote>\n\n\n\n

Efter skolan jobbade jag fjorton dagar p\u00e5 Glasbruket. Sen fick jag sparken d\u00e4rifr\u00e5n. De hade avl\u00f6ning d\u00e4r var fjortonde dag och jag hade jobbat d\u00e4r i en vecka. Det var v\u00e4rmeb\u00f6lja. Det var s\u00e5 hett och det snurrade runt \u00f6ronen. Jag gick upp d\u00e4r till kontoret och skulle h\u00e4mta avl\u00f6ning, men det skulle jag ju inte ha f\u00f6rr\u00e4n n\u00e4sta m\u00e5nad. Jag var v\u00e4l inte mer \u00e4n en fjorton \u00e5r. Jag kom in till disponenten. Stor i truten var han. Han tog mig i nacken och sparkade mig i r\u00f6ven, s\u00e5 jag \u00e5kte tv\u00e4rs \u00f6ver j\u00e4rnv\u00e4gen ner vid Lundbergs fiskebod. \u00c5ret efter b\u00f6rjade jag p\u00e5 Varvet. Det var 1924. Jag tror jag hade trettiosex \u00f6re i timmen d\u00e5. F\u00f6rsta dagen p\u00e5 Varvet fick jag langa nagel. De hade en bogserb\u00e5t fr\u00e5n \u00c5hus som l\u00e5g inne f\u00f6r reparation. Bj\u00f6rn hette den. Jag tror det var Nils Bogren som nitade. Det var min f\u00f6rsta dag d\u00e4r. Sen fick jag g\u00e5 som nagelgrabb d\u00e4r till det att jag kom jag in p\u00e5 smedjan.<\/p><\/blockquote>\n\n\n\n

Facket fick jag inte g\u00e5 med i. Jag var f\u00f6r ung. Jag fick inte g\u00e5 med d\u00e4r f\u00f6rr\u00e4n jag fyllde sexton i november. N\u00e5got jag kommer ih\u00e5g som var hemskt bra, det var n\u00e4r n\u00e5gon var nere ekonomiskt, om n\u00e5n var sjuk eller s\u00e5, s\u00e5 tiggde de ihop. De satte upp en tigglista och tiggde ihop n\u00e5n krona eller femtio \u00f6re per man. S\u00e5 de fick hj\u00e4lp. Till Hugo Wennerberg, han hade ju inte en tand i munnen, kom de \u00f6verens om att s\u00e4tta ig\u00e5ng en tigglista till t\u00e4nder \u00e5t honom. Men han fick inte pengarna sj\u00e4lv, utan de l\u00e4mnades direkt till tandl\u00e4karen. Annars hade de g\u00e5tt till \u00f6l.”
“Det fanns ingen som helst tidsbegr\u00e4nsning p\u00e5 jobbet, utan d\u00e4r fick man jobba s\u00e5 l\u00e4nge man orkade, hela dygnet. Och skydds\u00e5tg\u00e4rder, ja, livlina visste de inte vad det var.<\/p><\/blockquote>\n\n\n\n

<\/div>\n\n\n\n

F\u00f6dd 1911 Pl\u00e5tslagare<\/h2>\n\n\n\n

N\u00e4r reparenterna kom s\u00e5 blev det v\u00e4ldigt br\u00e5tt. Ofta fick vi b\u00f6rja klockan fyra p\u00e5 morgnarna p\u00e5 den tiden och det var hemskt. P\u00e5 vintern fick man k\u00f6ra hemifr\u00e5n vid tretiden. Kolm\u00f6rkt och d\u00e5ligt med belysning. Jag minns att n\u00e4r vi jobbade nere i tankar, kolboxar och motorrum, s\u00e5 fick vi ha fotogenlampor den f\u00f6rsta tiden. Sen efter n\u00e5gra \u00e5r kom det karbidlampor. Det var d\u00e5ligt med det elektriska. Det var klart det fanns, men sladdlampor och allt s\u00e5nt d\u00e4r det var i mycket d\u00e5ligt skick och n\u00e4stan livsfarligt att ha. Vi fick str\u00f6m. Det var mycket sv\u00e5ra f\u00f6rh\u00e5llanden. Men det \u00e4r klart, sen n\u00e4r v\u00e5ren kom s\u00e5 l\u00e4ttade det. D\u00e5 tyckte man det var trevligt att jobba ute p\u00e5 v\u00e5ren och sommaren. Det kanske v\u00e4rsta var att det inte alltid var jobb d\u00e5. Rushen var ju p\u00e5 vintrarna n\u00e4r alla \u00e5ngfartygen kom hit, lade upp, skulle klassa och f\u00e5 vidare reparationer. Sen n\u00e4r isarna gick och de gav sig iv\u00e4g i maj och juni m\u00e5nad, blev det permitteringar. Vi som var bland de yngsta fick g\u00e5 hem. D\u00e5 kom man ju i regel dagen innan vid fyratiden och sa:
– Imorgon beh\u00f6ver du inte komma. D\u00e5 \u00e4r det inte jobb mer f\u00f6r dig.
Det var allt vad varsel det var.

Man l\u00e4rde sig ett yrke genom att arbeta f\u00f6r en \u00e4ldre arbetare. En del gubbar var v\u00e4ldigt sura och h\u00e5rda, men det fanns bra gubbar p\u00e5 den tiden med. Det var sv\u00e5rt att f\u00e5 l\u00e4ra n\u00e5got, f\u00f6r de h\u00e4r som kunde jobben, de talade inte om direkt f\u00f6r oss yngre hur det skulle g\u00e5 till. Tv\u00e4rtom s\u00e5 s\u00e5g de helst att det inte blev fler pl\u00e5tslagare. S\u00e5 de yngre pojkarna fick ta efter n\u00e4r de varit med, l\u00e4ra upp sig sj\u00e4lva och ta initiativ. M\u00e5nga g\u00e5nger blev de f\u00f6rbannade de, gamla gubbarna, n\u00e4r vi yngre tog initiativ, Det gick liksom deras \u00e4ra f\u00f6rn\u00e4r. Men annars f\u00e5r man v\u00e4l s\u00e4ga att de flesta av gubbarna var v\u00e4l bra. Det var klart att de hade sina problem och sina bekymmer med fattigdom och el\u00e4nde. N\u00e4r man t\u00e4nker p\u00e5 det s\u00e5 h\u00e4r l\u00e5ngt efter\u00e5t s\u00e5 s\u00e4ger man ju inte om det, att de kanske var lite sura m\u00e5nga g\u00e5nger.

Jag brukar alltid s\u00e4ga det att det har ju h\u00e4nt en revolution i hemmen. I regel bestod ett hem av ett rum och k\u00f6k och en liten kammare. Det som var uppeldat och v\u00e4rme i, det var det d\u00e4r rummet och k\u00f6ket. Kammaren kunde de inte vara i p\u00e5 vintern, bara p\u00e5 sommaren. Det hygieniska skall vi inte tala om ju. S\u00e4rskilt vi som jobbade mycket i kolboxar och pannor, blev hemskt nersmutsade. Det fanns ingenstans att tv\u00e4tta sig p\u00e5 Varvet. Det tog m\u00e5nga \u00e5r innan det i den gamla matsalen, som vi sa, kom en tv\u00e4ttho. Enda tv\u00e4ttmedlet de la ut d\u00e4r, var s\u00e5gsp\u00e5n fr\u00e5n snickarverkstaden. Man fick sj\u00e4lv h\u00e5lla sig med tv\u00e5l och pasta om man ville, och det stal de ju fr\u00e5n varandra. Hemma var det i regel s\u00e5, att \u00e5tminstone de som bodde ute p\u00e5 landsbyggden, det gjorde ju halva styrkan gott och v\u00e4l, fick v\u00e4rma vatten p\u00e5 j\u00e4rnspisen. Sen fick de ut i brygghuset med en balja och g\u00f6ra sig rena. Det fanns inget annat. “
“Det blev v\u00e4l inte s\u00e5 mycket gjort p\u00e5 fritiden. I regel var de tr\u00f6tta n\u00e4r de kom hem. L\u00e5nga v\u00e4gar att g\u00e5 upp till varvet. Det minns inte jag fr\u00e5n min tid, men jag minns de som var utifr\u00e5n Tors\u00f6, Istaby, L\u00f6rby och Siretorp. De rodde p\u00e5 sj\u00f6n tv\u00e4rs \u00f6ver. Det var de som hade en halvmil att g\u00e5 tills de hade kommit \u00f6ver sj\u00f6n. D\u00e5 f\u00f6rst\u00e5r man att de hade varit ute och frusit och farit illa hela dagen, n\u00e4r de kom hem och fick lite mat.<\/p><\/blockquote>\n\n\n\n

Jag minns s\u00e4rskilt S\u00f6lvesborgstidningen. Den var v\u00e4l den f\u00f6rsta h\u00e4r. Den k\u00f6pte de om l\u00f6rdagarna. Sen l\u00e5nades den till fyra, fem familjer, s\u00e5 den var s\u00e5 svart och s\u00e5 skitig s\u00e5. Den blev verkligen l\u00e4st. N\u00e4r man t\u00e4nker p\u00e5 att man nu har en morgontidning och sen k\u00f6per man en kv\u00e4llstidning, s\u00e5 \u00e4r det ju revolutionerande. Det fanns ingen radio och ingen tv. B\u00f6cker d\u00e4remot gick de och l\u00e5nade, f\u00f6r vi hade ju bibliotek. Arbetarkommunen hade ett h\u00e4r i S\u00f6lve och de hade ett inne i S\u00f6lvesborg med. De b\u00f6rjade med egna bibliotek. De h\u00e4r arbetarf\u00f6rfattarna, de kom i ropet lite. Ivar Lo Johansson, Frideg\u00e5rd och de h\u00e4r. S\u00e5 vi l\u00e4ste mycket av dem. Men k\u00f6ptes b\u00f6cker, det tror jag det gjordes mycket lite, f\u00f6r de hade inte r\u00e5d med det. Sen var det v\u00e4l mycket olika med sj\u00e4lva standarden i hemmen. De som hade jobb \u00e5ret runt, de hade det kanske r\u00e4tt skapligt.<\/p><\/blockquote>\n\n\n\n


Det var skillnad p\u00e5 f\u00f6rtj\u00e4nsterna med. Jag minns, p\u00e5 Varvet, n\u00e4r man kom upp och var nygift och hade sextiofem \u00f6re i timmen. Det blev 31,20 i veckan. D\u00e5 fick man ut detta. Men exempelvis de som jobbade p\u00e5 Liljedahlska L\u00e4derfabriken, de tj\u00e4nade femtio kronor i veckan d\u00e5. D\u00e4r f\u00f6rst\u00e5r man ju att d\u00e4r var stor skillnad p\u00e5 standard.<\/p><\/blockquote>\n\n\n\n

Det var ju s\u00e5 p\u00e5 den tiden. Det enda goa med den f\u00e5r man v\u00e4l s\u00e4ga var, att tj\u00e4nade man en tia s\u00e5 fick man ju lite f\u00f6r den. Jag kommer ih\u00e5g mj\u00f6lken till exempel n\u00e4r jag var nygift 1933. Arton \u00f6re litern kostade den, k\u00f6tt 1,50 till 1,25 kronor kilot. S\u00e5 man fick ju lite f\u00f6r pengarna. Vi h\u00e4r ute hade lanthandel h\u00e4r i S\u00f6lve. Bagare och s\u00e5nt. De k\u00f6rde omkring med br\u00f6d. Jag kommer ih\u00e5g n\u00e4r de k\u00f6rde med h\u00e4st och vagn, Sk\u00e5nebageriet h\u00e4r i S\u00f6lvesborg. De kom tv\u00e5 g\u00e5nger i veckan. Det var fruntimmer ute, kommer jag ih\u00e5g, och tanter. N\u00e4r de hade stora familjer hade de p\u00e4rkorgen med sig ut. Den var ren d\u00e5 och anv\u00e4ndes bara till det, att k\u00f6pa br\u00f6d. Det var ju de som bakade sj\u00e4lva ocks\u00e5 och det h\u00e4nde att de bara bakade en g\u00e5ng i m\u00e5naden. Men de kunde liksom baka om det med. Jag vet inte riktigt. Men jag vet att de tog en v\u00e5t handduk runt kakorna. Sen satte de in dem i ugnen igen, s\u00e5 de blev n\u00e4stan, inte som nya klart, men de blev b\u00e4ttre. Men det var ju det goa med det. S\u00e5 fick man en sm\u00f6rg\u00e5s. En s\u00e5n br\u00f6dkaka s\u00e5 bottnade det. Likadant med k\u00f6tt och fl\u00e4sk Det fanns inga frysar, utan de saltade ner det. Men det var m\u00e5nga ute p\u00e5 landet som hade julagris. Det var ju riktig fest d\u00e5 i slutet p\u00e5 november, b\u00f6rjan p\u00e5 december n\u00e4r de slaktade. Julamaten, den var ju n\u00e5got s\u00e5 n\u00e4r f\u00e4rsk och frisk, men sen blev det salt hela \u00e5ret om. De var s\u00e5 vana vid det s\u00e5. Det \u00e4r klart, de \u00e5t v\u00e4l inte med f\u00f6rtjusning m\u00e5nga g\u00e5nger, men de var ju tvungna till att g\u00f6ra det.<\/p><\/blockquote>\n\n\n\n

Och skolorna till exempel. Jag vet ju n\u00e4r vi b\u00f6rjade \u00e5tta och gick till tre, vi fick ju ingenting. Det enda vi kunde f\u00e5 var vatten ur vattenledningskranen, eller ur pumpen p\u00e5 g\u00e5rden. S\u00e5 var det ju p\u00e5 den tiden p\u00e5 skolorna. Vi fick ha sm\u00f6rg\u00e5s med oss och \u00e4ta d\u00e4r, de som hade.<\/p><\/blockquote>\n\n\n\n

<\/div>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

F\u00f6dd 1915. Maskinarbetare Man m\u00e5ste s\u00e4ga att arbetsf\u00f6rh\u00e5llandena p\u00e5 maskinverkstaden var hyggliga. Det var kallt. Det var en omodern verkstad i allra h\u00f6gsta grad, s\u00e5 det var problem p\u00e5 vintrarna. Men det var ju en viss anda \u00f6ver det i alla fall, s\u00e5 man trivdes ganska gott. N\u00e4stan allihop tror jag trivdes d\u00e4r, f\u00f6r det mesta i alla fall. Klimatf\u00f6r\u00e4ndringarna p\u00e5verkade arbetet. Materialet \u00e4ndrade sig efter temperaturen i viss m\u00e5n, men det var ganska obetydligt. N\u00e4r de fyra b\u00e5tarna, som skulle g\u00e5 till Tyskland, byggdes under andra v\u00e4rldskriget var det lite irriterad st\u00e4mning p\u00e5 varvet, men vi beh\u00f6vde ju den best\u00e4llningen. Det var v\u00e4l det som gjorde det. Jag tror kontrakten p\u00e5 dem skrevs under kriget. Det k\u00e4ndes v\u00e4l som en l\u00e4ttnad n\u00e4r de fick reda p\u00e5 att de inte skulle f\u00e5 dem. Sen var det ju n\u00e5gra tyskar d\u00e4r, s\u00e4rskilt en, som inte var omtyckt d\u00e4r. Men bef\u00e4lhavaren som skulle ha den f\u00f6rsta b\u00e5ten var en mycket trevlig m\u00e4nniska. Vi hade tv\u00e5 stycken f\u00e4rdiga f\u00f6r leverans, men 1943 stoppades f\u00f6rs\u00e4ljningen. Maskinarbetare Det var kallt och hemskt. Is, ja det var s\u00e5 mycket is. De fick g\u00e5 och knacka is i dockan innan de kunde komma ner d\u00e4r. Ja, det var fruktansv\u00e4rt. Vilka vintrar det var. D\u00e5ligt betalt var det och inga ackord. Man hade 67 \u00f6re i timmen, tror jag. Vi hade \u00e5tta och en halv timmes arbetsdag p\u00e5 vardagarna, och s\u00e5 jobbade vi fem och en halv timme p\u00e5 l\u00f6rdagarna. Men sen n\u00e4r det var d\u00e5ligt med jobb, s\u00e5 fick man g\u00e5 hem. Fast vi inne p\u00e5 maskinverkstaden hade det lite b\u00e4ttre. Vi gjorde vinschar n\u00e4r det inte fanns n\u00e5got annat. Sen s\u00e5lde vi dem. Det var tungt kroppsarbete. Man fick b\u00e4ra stora axlar och ta dom med hiss, talja och el\u00e4nde innan man fick in dom. Det var tungt, r\u00e4ligt jobb p\u00e5 den tiden. Men det var inte s\u00e5 mycket yrkesskador. De var vana vid det helt enkelt. Under trettiotalet, under krisen, var det sv\u00e5rt med jobb. Men jag hade tur. Jag k\u00e4nde lokm\u00e4staren vid j\u00e4rnv\u00e4gen, s\u00e5 jag fick jobb d\u00e4r. Det var m\u00e5nga dagsverkare p\u00e5 Varvet som bara var inne en dag. De stod vid dockan p\u00e5 morgnarna, en hel bunke. Sen tog de ut n\u00e5gra av dem. P\u00e5 de fackliga m\u00f6tena var det mycket folk, d\u00e5 runt 20-talet. Fritz Johansson var ordf\u00f6rande genast n\u00e4r jag kom. Sen blev det Johan Klint. Men han blev f\u00f6rman, s\u00e5 d\u00e5 blev Nils Bogren ordf\u00f6rande. De flesta av arbetarna var organiserade. Inte de som bara var d\u00e4r ett par tre dagar, dem brydde man sig inte om. De var ju bara till besv\u00e4r. F\u00f6dd 1908 Pl\u00e5tslagare\/Diktare Jag \u00e4r f\u00f6dd i statarehus. Min far var statare p\u00e5 slutet. Under kriget var det d\u00e5ligt med mat. D\u00e5 hade vi ett centralk\u00f6k nere mitt framf\u00f6r S\u00f6lvesborgstidningen. D\u00e4r fick man g\u00e5 och k\u00f6pa mat f\u00f6r en billig peng. D\u00e4r var m\u00e5nga arbetare. Jag tror det var i kommunens regi. D\u00e5 huserade spanska sjukan under kriget, s\u00e5 d\u00f6dgr\u00e4varna jobbade skift dygnet runt. Det var fattigt. Farsan var stenhuggare och det var ju inte s\u00e5 fett. N\u00e4r jag gick i skolan fick man ju tigga sig till tr\u00e4tofflor av skolan. D\u00e5 fick man g\u00e5 till \u00f6verl\u00e4raren f\u00f6rst. Men man fick inte byta f\u00f6rr\u00e4n de var s\u00f6nderslitna helt. Vid \u00c5str\u00f6ms aff\u00e4r fanns en stentrappa med spetsig h\u00f6rna. Det gick bra att sitta d\u00e4r och sl\u00e5 s\u00f6nder det som var kvar av tofflorna. Sen gick man upp till \u00f6verl\u00e4raren, s\u00e5 fick han skriva en rekvisition. Sen gick man upp till vaktm\u00e4staren och fick ett par nya. Men det var bara de mindre bemedlade som fick det. L\u00e4rarna vi hade var av det gamla systemet. Det var aga som g\u00e4llde. Vi hade en l\u00e4rare som var renh\u00e5rig p\u00e5 det viset att han inte gjorde n\u00e5gon skillnad p\u00e5 fattig och rik, utan utm\u00e4tte straff efter vad f\u00f6r fuffens man hade gjort. Det kunde vara tv\u00e5, tre eller fyra rapp av rottingen han hade. Det var en rotting som var s\u00e5 grov som ett finger. Man fick st\u00e5 med raka kn\u00e4n och fingertopparna i golvet, medan han fl\u00e4skade p\u00e5. Men han gjorde ingen skillnad p\u00e5 fattig och rik. Han var r\u00e4ttvis, men fick sparken fr\u00e5n skolan sen. Vi bodde tolv personer i tv\u00e5 rum och k\u00f6k, men alla var inte hemma samtidigt. N\u00e5gon var till sj\u00f6ss och s\u00e5. Fem till sex stycken var vi minst i alla fall samtidigt. Visst var det tr\u00e5ngt. Man fick ligga tv\u00e5 i varje s\u00e4ng. Sista \u00e5ret jag gick i skolan bodde vi i Varvets hus i Furuboda, tv\u00e5 rum och k\u00f6k. Det var ju utan n\u00e5gra som helst bekv\u00e4mligheter. Det fanns varken vatten eller varmvatten. N\u00e5gon chans att tv\u00e4tta sig innan man gick hem fr\u00e5n jobbet fanns det inte heller. Man fick g\u00e5 hem precis som man var, n\u00e4r man hade legat i kolboxarna eller under pannorna, och byta kl\u00e4der n\u00e4r man kom hem. Sen fick morsan ta det. Vi hade ett tv\u00e4ttfat d\u00e4r vi fick st\u00e5 och tv\u00e4tta oss, en i taget. Efter skolan jobbade jag fjorton dagar p\u00e5 Glasbruket. Sen fick jag sparken d\u00e4rifr\u00e5n. De hade avl\u00f6ning d\u00e4r var fjortonde dag och jag hade jobbat d\u00e4r i en vecka. Det var v\u00e4rmeb\u00f6lja. Det var s\u00e5 hett och det snurrade runt \u00f6ronen. Jag gick upp d\u00e4r till kontoret och skulle h\u00e4mta avl\u00f6ning, men det skulle jag ju inte ha f\u00f6rr\u00e4n n\u00e4sta m\u00e5nad. Jag var v\u00e4l inte mer \u00e4n en fjorton \u00e5r. Jag kom in till disponenten. Stor i truten var han. Han tog mig i nacken och sparkade mig i r\u00f6ven, s\u00e5 jag \u00e5kte tv\u00e4rs \u00f6ver j\u00e4rnv\u00e4gen ner vid Lundbergs fiskebod. \u00c5ret efter b\u00f6rjade jag p\u00e5 Varvet. Det var 1924. Jag tror jag hade trettiosex \u00f6re i timmen d\u00e5. F\u00f6rsta dagen p\u00e5 Varvet fick jag langa nagel. De hade en bogserb\u00e5t fr\u00e5n \u00c5hus som l\u00e5g inne f\u00f6r reparation. Bj\u00f6rn hette den. Jag tror det var Nils Bogren som nitade. Det var min f\u00f6rsta dag d\u00e4r. Sen fick jag g\u00e5 som nagelgrabb d\u00e4r till det att jag kom jag in p\u00e5 smedjan. Facket fick jag inte g\u00e5 med i. Jag var f\u00f6r ung. Jag fick inte g\u00e5 med d\u00e4r f\u00f6rr\u00e4n jag fyllde sexton i november. N\u00e5got jag kommer ih\u00e5g som var hemskt bra, det var n\u00e4r n\u00e5gon var nere ekonomiskt, om n\u00e5n var sjuk eller s\u00e5, s\u00e5 tiggde de ihop. De satte upp en tigglista och tiggde ihop n\u00e5n krona eller femtio \u00f6re per man. S\u00e5 de fick hj\u00e4lp. Till Hugo Wennerberg, han hade ju inte en tand i munnen, kom de \u00f6verens om att s\u00e4tta ig\u00e5ng en tigglista till t\u00e4nder \u00e5t honom. Men han fick inte pengarna sj\u00e4lv, utan de l\u00e4mnades direkt till tandl\u00e4karen. Annars hade de g\u00e5tt till \u00f6l.”“Det fanns ingen som helst tidsbegr\u00e4nsning p\u00e5 jobbet, utan d\u00e4r fick man jobba s\u00e5 l\u00e4nge man orkade, hela dygnet. Och skydds\u00e5tg\u00e4rder, ja, livlina visste de inte vad det var. F\u00f6dd 1911 Pl\u00e5tslagare N\u00e4r reparenterna kom s\u00e5 blev det v\u00e4ldigt br\u00e5tt. Ofta fick vi b\u00f6rja klockan fyra p\u00e5 morgnarna p\u00e5 den tiden och det var hemskt. P\u00e5 vintern fick man k\u00f6ra hemifr\u00e5n vid tretiden. Kolm\u00f6rkt och d\u00e5ligt med belysning. Jag minns att n\u00e4r vi jobbade nere i tankar, kolboxar och motorrum, s\u00e5 fick vi ha fotogenlampor den f\u00f6rsta tiden. Sen efter n\u00e5gra \u00e5r kom det karbidlampor. Det var d\u00e5ligt med det elektriska. Det var klart det fanns, men sladdlampor och allt s\u00e5nt d\u00e4r det var i mycket d\u00e5ligt skick och n\u00e4stan livsfarligt att ha. Vi fick str\u00f6m. Det var mycket sv\u00e5ra f\u00f6rh\u00e5llanden. Men det \u00e4r klart, sen n\u00e4r v\u00e5ren kom s\u00e5 l\u00e4ttade det. D\u00e5 tyckte man det var trevligt att jobba ute p\u00e5 v\u00e5ren och sommaren. Det kanske v\u00e4rsta var att det inte alltid var jobb d\u00e5. Rushen var ju p\u00e5 vintrarna n\u00e4r alla \u00e5ngfartygen kom hit, lade upp, skulle klassa och f\u00e5 vidare reparationer. Sen n\u00e4r isarna gick och de gav sig iv\u00e4g i maj och juni m\u00e5nad, blev det permitteringar. Vi som var bland de yngsta fick g\u00e5 hem. D\u00e5 kom man ju i regel dagen innan vid fyratiden och sa:– Imorgon beh\u00f6ver du inte komma. D\u00e5 \u00e4r det inte jobb mer f\u00f6r dig.Det var allt vad varsel det var. Man l\u00e4rde sig ett yrke genom att arbeta f\u00f6r en \u00e4ldre arbetare. En del gubbar var v\u00e4ldigt sura och h\u00e5rda, men det fanns bra gubbar p\u00e5 den tiden med. Det var sv\u00e5rt att f\u00e5 l\u00e4ra n\u00e5got, f\u00f6r de h\u00e4r som kunde jobben, de talade inte om direkt f\u00f6r oss yngre hur det skulle g\u00e5 till. Tv\u00e4rtom s\u00e5 s\u00e5g de helst att det inte blev fler pl\u00e5tslagare. S\u00e5 de yngre pojkarna fick ta efter n\u00e4r de varit med, l\u00e4ra upp sig sj\u00e4lva och ta initiativ. M\u00e5nga g\u00e5nger blev de f\u00f6rbannade de, gamla gubbarna, n\u00e4r vi yngre tog initiativ, Det gick liksom deras \u00e4ra f\u00f6rn\u00e4r. Men annars f\u00e5r man v\u00e4l s\u00e4ga att de flesta av gubbarna var v\u00e4l bra. Det var klart att de hade sina problem och sina bekymmer med fattigdom och el\u00e4nde. N\u00e4r man t\u00e4nker p\u00e5 det s\u00e5 h\u00e4r l\u00e5ngt efter\u00e5t s\u00e5 s\u00e4ger man ju inte om det, att de kanske var lite sura m\u00e5nga g\u00e5nger. Jag brukar alltid s\u00e4ga det att det har ju h\u00e4nt en revolution i hemmen. I regel bestod ett hem av ett rum och k\u00f6k och en liten kammare. Det som var uppeldat och v\u00e4rme i, det var det d\u00e4r rummet och k\u00f6ket. Kammaren kunde de inte vara i p\u00e5 vintern, bara p\u00e5 sommaren. Det hygieniska skall vi inte tala om ju. S\u00e4rskilt vi som jobbade mycket i kolboxar och pannor, blev hemskt nersmutsade. Det fanns ingenstans att tv\u00e4tta sig p\u00e5 Varvet. Det tog m\u00e5nga \u00e5r innan det i den gamla matsalen, som vi sa, kom en tv\u00e4ttho. Enda tv\u00e4ttmedlet de la ut d\u00e4r, var s\u00e5gsp\u00e5n fr\u00e5n snickarverkstaden. Man fick sj\u00e4lv h\u00e5lla sig med tv\u00e5l och pasta om man ville, och det stal de ju fr\u00e5n varandra. Hemma var det i regel s\u00e5, att \u00e5tminstone de som bodde ute p\u00e5 landsbyggden, det gjorde ju halva styrkan gott och v\u00e4l, fick v\u00e4rma vatten p\u00e5 j\u00e4rnspisen. Sen fick de ut i brygghuset med en balja och g\u00f6ra sig rena. Det fanns inget annat. ““Det blev v\u00e4l inte s\u00e5 mycket gjort p\u00e5 fritiden. I regel var de tr\u00f6tta n\u00e4r de kom hem. L\u00e5nga v\u00e4gar att g\u00e5 upp till varvet. Det minns inte jag fr\u00e5n min tid, men jag minns de som var utifr\u00e5n Tors\u00f6, Istaby, L\u00f6rby och Siretorp. De rodde p\u00e5 sj\u00f6n tv\u00e4rs \u00f6ver. Det var de som hade en halvmil att g\u00e5 tills de hade kommit \u00f6ver sj\u00f6n. D\u00e5 f\u00f6rst\u00e5r man att de hade varit ute och frusit och farit illa hela dagen, n\u00e4r de kom hem och fick lite mat. Jag minns s\u00e4rskilt S\u00f6lvesborgstidningen. Den var v\u00e4l den f\u00f6rsta h\u00e4r. Den k\u00f6pte de om l\u00f6rdagarna. Sen l\u00e5nades den till fyra, fem familjer, s\u00e5 den var s\u00e5 svart och s\u00e5 skitig s\u00e5. Den blev verkligen l\u00e4st. N\u00e4r man t\u00e4nker p\u00e5 att man nu har en morgontidning och sen k\u00f6per man en kv\u00e4llstidning, s\u00e5 \u00e4r det ju revolutionerande. Det fanns ingen radio och ingen tv. B\u00f6cker d\u00e4remot gick de och l\u00e5nade, f\u00f6r vi hade ju bibliotek. Arbetarkommunen hade ett h\u00e4r i S\u00f6lve och de hade ett inne i S\u00f6lvesborg med. De b\u00f6rjade med egna bibliotek. De h\u00e4r arbetarf\u00f6rfattarna, de kom i ropet lite. Ivar Lo Johansson, Frideg\u00e5rd och de h\u00e4r. S\u00e5 vi l\u00e4ste mycket av dem. Men k\u00f6ptes b\u00f6cker, det tror jag det gjordes mycket lite, f\u00f6r de hade inte r\u00e5d med det. Sen var det v\u00e4l mycket olika med sj\u00e4lva standarden i hemmen. De som hade jobb \u00e5ret runt, de hade det kanske r\u00e4tt skapligt. Det var skillnad p\u00e5 f\u00f6rtj\u00e4nsterna med. Jag minns, p\u00e5 Varvet, n\u00e4r man kom upp och var nygift och hade sextiofem \u00f6re i timmen. Det blev 31,20 i veckan. D\u00e5 fick man ut detta. Men exempelvis de som jobbade p\u00e5 Liljedahlska L\u00e4derfabriken, de tj\u00e4nade femtio kronor i veckan d\u00e5. D\u00e4r f\u00f6rst\u00e5r man ju att d\u00e4r var stor skillnad p\u00e5 standard. Det var ju s\u00e5 p\u00e5 den tiden. Det enda goa med den f\u00e5r man v\u00e4l s\u00e4ga var, att tj\u00e4nade man en tia s\u00e5 fick man ju…<\/p>\n","protected":false},"author":1,"featured_media":0,"parent":0,"menu_order":0,"comment_status":"closed","ping_status":"closed","template":"","meta":{"footnotes":""},"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/www.varvshistoriska-sbg.se\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/pages\/54"}],"collection":[{"href":"https:\/\/www.varvshistoriska-sbg.se\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/pages"}],"about":[{"href":"https:\/\/www.varvshistoriska-sbg.se\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/types\/page"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/www.varvshistoriska-sbg.se\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/users\/1"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/www.varvshistoriska-sbg.se\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcomments&post=54"}],"version-history":[{"count":6,"href":"https:\/\/www.varvshistoriska-sbg.se\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/pages\/54\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":62,"href":"https:\/\/www.varvshistoriska-sbg.se\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/pages\/54\/revisions\/62"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/www.varvshistoriska-sbg.se\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fmedia&parent=54"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}