Berättelser

Född 1915. Maskinarbetare

Man måste säga att arbetsförhållandena på maskinverkstaden var hyggliga. Det var kallt. Det var en omodern verkstad i allra högsta grad, så det var problem på vintrarna. Men det var ju en viss anda över det i alla fall, så man trivdes ganska gott. Nästan allihop tror jag trivdes där, för det mesta i alla fall. Klimatförändringarna påverkade arbetet. Materialet ändrade sig efter temperaturen i viss mån, men det var ganska obetydligt.

När de fyra båtarna, som skulle gå till Tyskland, byggdes under andra världskriget var det lite irriterad stämning på varvet, men vi behövde ju den beställningen. Det var väl det som gjorde det. Jag tror kontrakten på dem skrevs under kriget. Det kändes väl som en lättnad när de fick reda på att de inte skulle få dem. Sen var det ju några tyskar där, särskilt en, som inte var omtyckt där. Men befälhavaren som skulle ha den första båten var en mycket trevlig människa. Vi hade två stycken färdiga för leverans, men 1943 stoppades försäljningen.

Maskinarbetare

Det var kallt och hemskt. Is, ja det var så mycket is. De fick gå och knacka is i dockan innan de kunde komma ner där. Ja, det var fruktansvärt. Vilka vintrar det var. Dåligt betalt var det och inga ackord. Man hade 67 öre i timmen, tror jag. Vi hade åtta och en halv timmes arbetsdag på vardagarna, och så jobbade vi fem och en halv timme på lördagarna.

Men sen när det var dåligt med jobb, så fick man gå hem. Fast vi inne på maskinverkstaden hade det lite bättre. Vi gjorde vinschar när det inte fanns något annat. Sen sålde vi dem. Det var tungt kroppsarbete. Man fick bära stora axlar och ta dom med hiss, talja och elände innan man fick in dom. Det var tungt, räligt jobb på den tiden. Men det var inte så mycket yrkesskador. De var vana vid det helt enkelt. Under trettiotalet, under krisen, var det svårt med jobb. Men jag hade tur. Jag kände lokmästaren vid järnvägen, så jag fick jobb där. Det var många dagsverkare på Varvet som bara var inne en dag. De stod vid dockan på morgnarna, en hel bunke. Sen tog de ut några av dem.

På de fackliga mötena var det mycket folk, då runt 20-talet. Fritz Johansson var ordförande genast när jag kom. Sen blev det Johan Klint. Men han blev förman, så då blev Nils Bogren ordförande. De flesta av arbetarna var organiserade. Inte de som bara var där ett par tre dagar, dem brydde man sig inte om. De var ju bara till besvär.

Född 1908 Plåtslagare/Diktare

Jag är född i statarehus. Min far var statare på slutet. Under kriget var det dåligt med mat. Då hade vi ett centralkök nere mitt framför Sölvesborgstidningen. Där fick man gå och köpa mat för en billig peng. Där var många arbetare. Jag tror det var i kommunens regi. Då huserade spanska sjukan under kriget, så dödgrävarna jobbade skift dygnet runt. Det var fattigt. Farsan var stenhuggare och det var ju inte så fett.

När jag gick i skolan fick man ju tigga sig till trätofflor av skolan. Då fick man gå till överläraren först. Men man fick inte byta förrän de var sönderslitna helt. Vid Åströms affär fanns en stentrappa med spetsig hörna. Det gick bra att sitta där och slå sönder det som var kvar av tofflorna. Sen gick man upp till överläraren, så fick han skriva en rekvisition. Sen gick man upp till vaktmästaren och fick ett par nya. Men det var bara de mindre bemedlade som fick det.

Lärarna vi hade var av det gamla systemet. Det var aga som gällde. Vi hade en lärare som var renhårig på det viset att han inte gjorde någon skillnad på fattig och rik, utan utmätte straff efter vad för fuffens man hade gjort. Det kunde vara två, tre eller fyra rapp av rottingen han hade. Det var en rotting som var så grov som ett finger. Man fick stå med raka knän och fingertopparna i golvet, medan han fläskade på. Men han gjorde ingen skillnad på fattig och rik. Han var rättvis, men fick sparken från skolan sen.

Vi bodde tolv personer i två rum och kök, men alla var inte hemma samtidigt. Någon var till sjöss och så. Fem till sex stycken var vi minst i alla fall samtidigt. Visst var det trångt. Man fick ligga två i varje säng. Sista året jag gick i skolan bodde vi i Varvets hus i Furuboda, två rum och kök. Det var ju utan några som helst bekvämligheter. Det fanns varken vatten eller varmvatten. Någon chans att tvätta sig innan man gick hem från jobbet fanns det inte heller. Man fick gå hem precis som man var, när man hade legat i kolboxarna eller under pannorna, och byta kläder när man kom hem. Sen fick morsan ta det. Vi hade ett tvättfat där vi fick stå och tvätta oss, en i taget.

Efter skolan jobbade jag fjorton dagar på Glasbruket. Sen fick jag sparken därifrån. De hade avlöning där var fjortonde dag och jag hade jobbat där i en vecka. Det var värmebölja. Det var så hett och det snurrade runt öronen. Jag gick upp där till kontoret och skulle hämta avlöning, men det skulle jag ju inte ha förrän nästa månad. Jag var väl inte mer än en fjorton år. Jag kom in till disponenten. Stor i truten var han. Han tog mig i nacken och sparkade mig i röven, så jag åkte tvärs över järnvägen ner vid Lundbergs fiskebod. Året efter började jag på Varvet. Det var 1924. Jag tror jag hade trettiosex öre i timmen då. Första dagen på Varvet fick jag langa nagel. De hade en bogserbåt från Åhus som låg inne för reparation. Björn hette den. Jag tror det var Nils Bogren som nitade. Det var min första dag där. Sen fick jag gå som nagelgrabb där till det att jag kom jag in på smedjan.

Facket fick jag inte gå med i. Jag var för ung. Jag fick inte gå med där förrän jag fyllde sexton i november. Något jag kommer ihåg som var hemskt bra, det var när någon var nere ekonomiskt, om nån var sjuk eller så, så tiggde de ihop. De satte upp en tigglista och tiggde ihop nån krona eller femtio öre per man. Så de fick hjälp. Till Hugo Wennerberg, han hade ju inte en tand i munnen, kom de överens om att sätta igång en tigglista till tänder åt honom. Men han fick inte pengarna själv, utan de lämnades direkt till tandläkaren. Annars hade de gått till öl.”
“Det fanns ingen som helst tidsbegränsning på jobbet, utan där fick man jobba så länge man orkade, hela dygnet. Och skyddsåtgärder, ja, livlina visste de inte vad det var.

Född 1911 Plåtslagare

När reparenterna kom så blev det väldigt brått. Ofta fick vi börja klockan fyra på morgnarna på den tiden och det var hemskt. På vintern fick man köra hemifrån vid tretiden. Kolmörkt och dåligt med belysning. Jag minns att när vi jobbade nere i tankar, kolboxar och motorrum, så fick vi ha fotogenlampor den första tiden. Sen efter några år kom det karbidlampor. Det var dåligt med det elektriska. Det var klart det fanns, men sladdlampor och allt sånt där det var i mycket dåligt skick och nästan livsfarligt att ha. Vi fick ström. Det var mycket svåra förhållanden. Men det är klart, sen när våren kom så lättade det. Då tyckte man det var trevligt att jobba ute på våren och sommaren. Det kanske värsta var att det inte alltid var jobb då. Rushen var ju på vintrarna när alla ångfartygen kom hit, lade upp, skulle klassa och få vidare reparationer. Sen när isarna gick och de gav sig iväg i maj och juni månad, blev det permitteringar. Vi som var bland de yngsta fick gå hem. Då kom man ju i regel dagen innan vid fyratiden och sa:
– Imorgon behöver du inte komma. Då är det inte jobb mer för dig.
Det var allt vad varsel det var.

Man lärde sig ett yrke genom att arbeta för en äldre arbetare. En del gubbar var väldigt sura och hårda, men det fanns bra gubbar på den tiden med. Det var svårt att få lära något, för de här som kunde jobben, de talade inte om direkt för oss yngre hur det skulle gå till. Tvärtom så såg de helst att det inte blev fler plåtslagare. Så de yngre pojkarna fick ta efter när de varit med, lära upp sig själva och ta initiativ. Många gånger blev de förbannade de, gamla gubbarna, när vi yngre tog initiativ, Det gick liksom deras ära förnär. Men annars får man väl säga att de flesta av gubbarna var väl bra. Det var klart att de hade sina problem och sina bekymmer med fattigdom och elände. När man tänker på det så här långt efteråt så säger man ju inte om det, att de kanske var lite sura många gånger.

Jag brukar alltid säga det att det har ju hänt en revolution i hemmen. I regel bestod ett hem av ett rum och kök och en liten kammare. Det som var uppeldat och värme i, det var det där rummet och köket. Kammaren kunde de inte vara i på vintern, bara på sommaren. Det hygieniska skall vi inte tala om ju. Särskilt vi som jobbade mycket i kolboxar och pannor, blev hemskt nersmutsade. Det fanns ingenstans att tvätta sig på Varvet. Det tog många år innan det i den gamla matsalen, som vi sa, kom en tvättho. Enda tvättmedlet de la ut där, var sågspån från snickarverkstaden. Man fick själv hålla sig med tvål och pasta om man ville, och det stal de ju från varandra. Hemma var det i regel så, att åtminstone de som bodde ute på landsbyggden, det gjorde ju halva styrkan gott och väl, fick värma vatten på järnspisen. Sen fick de ut i brygghuset med en balja och göra sig rena. Det fanns inget annat. “
“Det blev väl inte så mycket gjort på fritiden. I regel var de trötta när de kom hem. Långa vägar att gå upp till varvet. Det minns inte jag från min tid, men jag minns de som var utifrån Torsö, Istaby, Lörby och Siretorp. De rodde på sjön tvärs över. Det var de som hade en halvmil att gå tills de hade kommit över sjön. Då förstår man att de hade varit ute och frusit och farit illa hela dagen, när de kom hem och fick lite mat.

Jag minns särskilt Sölvesborgstidningen. Den var väl den första här. Den köpte de om lördagarna. Sen lånades den till fyra, fem familjer, så den var så svart och så skitig så. Den blev verkligen läst. När man tänker på att man nu har en morgontidning och sen köper man en kvällstidning, så är det ju revolutionerande. Det fanns ingen radio och ingen tv. Böcker däremot gick de och lånade, för vi hade ju bibliotek. Arbetarkommunen hade ett här i Sölve och de hade ett inne i Sölvesborg med. De började med egna bibliotek. De här arbetarförfattarna, de kom i ropet lite. Ivar Lo Johansson, Fridegård och de här. Så vi läste mycket av dem. Men köptes böcker, det tror jag det gjordes mycket lite, för de hade inte råd med det. Sen var det väl mycket olika med själva standarden i hemmen. De som hade jobb året runt, de hade det kanske rätt skapligt.

Det var skillnad på förtjänsterna med. Jag minns, på Varvet, när man kom upp och var nygift och hade sextiofem öre i timmen. Det blev 31,20 i veckan. Då fick man ut detta. Men exempelvis de som jobbade på Liljedahlska Läderfabriken, de tjänade femtio kronor i veckan då. Där förstår man ju att där var stor skillnad på standard.

Det var ju så på den tiden. Det enda goa med den får man väl säga var, att tjänade man en tia så fick man ju lite för den. Jag kommer ihåg mjölken till exempel när jag var nygift 1933. Arton öre litern kostade den, kött 1,50 till 1,25 kronor kilot. Så man fick ju lite för pengarna. Vi här ute hade lanthandel här i Sölve. Bagare och sånt. De körde omkring med bröd. Jag kommer ihåg när de körde med häst och vagn, Skånebageriet här i Sölvesborg. De kom två gånger i veckan. Det var fruntimmer ute, kommer jag ihåg, och tanter. När de hade stora familjer hade de pärkorgen med sig ut. Den var ren då och användes bara till det, att köpa bröd. Det var ju de som bakade själva också och det hände att de bara bakade en gång i månaden. Men de kunde liksom baka om det med. Jag vet inte riktigt. Men jag vet att de tog en våt handduk runt kakorna. Sen satte de in dem i ugnen igen, så de blev nästan, inte som nya klart, men de blev bättre. Men det var ju det goa med det. Så fick man en smörgås. En sån brödkaka så bottnade det. Likadant med kött och fläsk Det fanns inga frysar, utan de saltade ner det. Men det var många ute på landet som hade julagris. Det var ju riktig fest då i slutet på november, början på december när de slaktade. Julamaten, den var ju något så när färsk och frisk, men sen blev det salt hela året om. De var så vana vid det så. Det är klart, de åt väl inte med förtjusning många gånger, men de var ju tvungna till att göra det.

Och skolorna till exempel. Jag vet ju när vi började åtta och gick till tre, vi fick ju ingenting. Det enda vi kunde få var vatten ur vattenledningskranen, eller ur pumpen på gården. Så var det ju på den tiden på skolorna. Vi fick ha smörgås med oss och äta där, de som hade.